Gångvägen leder förbi flera intressanta grundmurar och stenkonstruktioner innan den mynnar ut vid Bruksgatan.
Längs stigen syns grundstenarna till det största av brukets två kolhus. Järnframställningen konsumerade oerhörda mängder träkol och kolhusen var därför jättelika. Den stengrund som syns här mäter 25×45 meter.
Nedre smedjan
På höger sida, nedanför dämningen till vattenmagasinet syns ruinerna efter en av stångjärnshamrarna, den Nedre smedjan. Den uppfördes strax efter år 1700 och var en så kallad tysksmedja. Man ser fortfarande lämningar efter grunden, rester av härden och rännan där de två vattenhjulen en gång stod. Ett hjul drev blästrarna till härden och ett den tunga stångjärnshammaren. Den del i rännan som saknar stenmur markerar platsen där hammarställningen och drivaxeln till hammaren fanns.
Den lilla slaggstensmurade byggnadsruinen bakom smedjan var en gång ett kalkstensförråd. Kalk användes som slaggbildare i hyttprocessen.
Smedbyggningen
Framme vid Bruksgatan viker man vänster och följer vägen tillbaka bland bostadshusen. Till vänster syns den vita Smedbyggningen. Det är brukets näst äldsta byggnad, daterad 1699. På sin tid inrymde den vad som då måste ha betraktats som komfortabla lägenheter avsedda för brukets smeder och deras familjer, ”träskoadeln”. Yrkeskunniga smeder var den arbetskraft bruket stod och föll med. Utan deras kunskaper inget stångjärn och inga intäkter. För att kunna rekrytera och behålla smeder var bruken nödgade att erbjuda bra anställningsvillkor. Dit hörde bra bostäder.
Arbetarlängor
Till höger bort mot vändplatsen ligger två röda arbetarlängor. Den bakre kallas Skomakarbyggningen och den främre Timmerbyggningen, arbetarbostäder som byggdes under första delen av 1800-talet. Trånga men betydligt bättre bostäder än vad som tidigare erbjudits hyttkarlar och dagakarlar med familjer. Då de byggdes markerade de ett slags socialt uppvaknande och en signal om att nya tider var i antågande.
Nybygget
Här syns också ruinen efter ett hus som byggdes i slutet av 1800-talet och gick under namnet Nybygget. Det innehöll rymligare bostäder än de två äldre. Mellan 1921 och 1963 låg brukets Konsumbutik där. Huset förstördes i en våldsam brand under vintern 2012.
Kvarnen
Längre fram på Bruksgatan finns till vänster kvarnen nere vid bäcken. Här maldes det råg och korn, som bruksarbetarhustrurna hämtade ut från magasinet. Kvarnen var en så kallad tullkvarn och ”tullen” eller ersättningen bestod av en tiondel av mjölet. I backen mot bergskammen på andra sidan hyttbäcken står ett par arbetarbostäder från slutet av 1800-talet; Biblioteksbyggningen och Tuppenhof.
Snickeri och klensmedja
Efter kvarnen följer en vitkalkad byggnad som inrymmer snickeri och klensmedja. Här tillverkades allehanda snickeriprodukter, redskap, fästanordningar, spik, beslag, med mera. De viktiga hästskorna icke att förglömma.
Skolhuset
På andra sidan vägen, uppe på kullen ligger brukets skolhus. Huset inrymde från början arbetarbostäder men år 1856 byggdes en del av det om till skola. Skolan fanns kvar till och med våren 1947. Fram till 1912 svarade brukspredikanterna och deras fruar för undervisningen, därefter folkskollärare och småskollärarinnor.
Vallonsmedja – Norns bruks äldsta bevarade byggnad
Längst upp i gatan strax innan kanalbron ligger Norns bruks äldsta bevarade byggnad – den vita vallonsmedjan ”Frankrike”, byggd år 1642 i korsvirkesteknik. Valloner kom till Norns bruk i början av 1640-talet, men under en nedgångsperiod för bruket på 1660- och 1670-talen flyttade flera av dem till andra platser.
Järn och smide
För att få fram ett användbart järn måste det hårda och spröda tackjärnet genomgå en andra process som kallades färskning. Detta skedde i brukets hammarsmedjor. Färskningen reducerade kolhalten och järnet blev segt och smidbart. Efter färskningen hamrades det ut till långa stänger – stångjärn.
På Norns bruk tillämpades under mitten av sextonhundratalet både vallonsmide och tysksmide. Vid mitten av 1800-talet övergavs de teknikerna till förmån för nymodigheterna lancashiresmide och franche-comtésmide. Lancashiresmide i Frankrike och franche-comtésmide i Nedre smedjan.
Smidet på Norns bruk lades ner 1868. Tackjärnstillverkningen levde kvar fram till 1916 då hyttan blåstes för sista gången.
Norns bruks kyrkogård
Då man passerat Frankrikesmedjan är promenaden genom bruket klar. På andra sidan bron står klockstapeln och anslagstavlan med den första pilen. Men om man istället för att fortsätta över bron viker vänster efter smedjan och går upp på berget bakom kommer man till Norns bruks kyrkogård. Den invigdes år 1782 och användes fram till 1938 då den sista begravningen ägde rum. Sedan dess är den en så kallad ödekyrkogård. Innanför de bastanta stenmurarna har ungefär 300 människor funnit sin sista vila.